Har insett att ännu en vår är på väg.
Hugaligen, vad tiden rinner iväg.
För 2 år sedan, var jag fast i livets grubblerier.

2 år!
Tänk om jag hade vetat då, hur det skulle arta sig...
Vissa saker har ju såklart varit helt underbara, andra mindre bra.
Det är det där Mindre bra, som äter sig in i märgen!


Om man skulle göra om allt från början?
Som Benjamin Button!
Födas skitgammal och vis, och med åren bli yngre och barnslig, ta livet med en klackspark.
Det ni, det kanske vore en ide?
Men....
Hur skulle det gå till?
Jag är ju mitt i livet..

Tänk om jag skulle stoppas tillbaka i livmodern (stackars mamma), för att sedan ploppa ut, med ett färdigt koncept på hur man ska, och inte ska göra?
Skitenkelt.

Såja, morsan, du behöver inte oroa dej...
Jag ryms inte....


Nä!
Dags för nya tag, märker jag!
Di där små, får ta och växa upp nån gång.
När övergår man till att bli vuxen, och ta eget ansvar, över egna handlingar?
Undrars om min mamma ännu sitter med andan i halsen över sin 40-åriga dotters beslut i livet?
Det kanske aldrig går över?
Oron.
Tvivlen.

Gör du det mamma?
Oroar dej över mej?
Snälla, säg nej!
 
Huga, vad deppigt det blev.
Kände bara att jag ville sätta ord på malen som äter hål i märgen.

Vilken lycka att jag har min finaste Blomma!
Blomman lyssnar, tröstar och kramar!
Tack, för att du finns!!